JAAA!!! Det var det faktiskt, haha!!! Vi sågs på en fest hos en gemensam kompis första gången,
fast då pratade vi knappt med varandra (jag gick mest runt och tyckte att han var snygg).
Sen la jag till honom på Facebook - efter drygt 1,5 år började han skriva till mig, hahahaha!!!
Efter lite tjöt utbytte vi nummer å skickade typ 3 biljarder sms/dag till varandra... När vi sedan
träffades sa det klick direkt!!! ;D


* Tvättar det sällan (oftast 2 ggr veckan)
* Undviker att föna håret
* Borstar det dagligen
* Använder inte en massa onödiga produkter
* Plattar/lockar aldrig håret
* Har det oftast uppsatt eller i fläta

Man märkte att håret blev mer slitet under perioder med mycket modelljobb. Även anorexin
fick håret att se allmänt "livlöst" ut. Tappade en del hår under mina sjuka år, men nu har det
återhämtat sig. 


Det varierar, men typ 2 gånger per år...? Vid varje tillfälle klipper jag ca 10-15 cm.


Jag har aldrig färgat eller slingat håret, så det är 100% naturligt!!! ^^


Mycket bra fråga. Jag vet inte... Antar att mitt hår helt enkelt växer snabbare än andras...???
(...dessutom är rött hår starkare än hår av övriga nyanser. Jag har något färre, men tjockare
hårstrån, vilket kan vara en anledning till varför mitt hår håller sig såpass friskt och fint ända
ut i topparna...)


Ner till rumpan!!! xD Kan ladda upp bilder på mig som "liten" om det finns intresse?


Nu är det friskt å vackert, men topparna är lite slitna längst ut. Ska snart ta en sväng
till frisören (har jag planerat i minst 3 månader nu, hahahaha)!!! xD


Fotona som är i "Frågestunds-kollaget" är från följande:
(vänster till höger, uppifrån å ner)

1. Modelljobb för en fotografskola
2. Bild från London 2009, nattklubb: Whiskey Mist
3. Backstage från NK's modevisning 2010
4. Fotoshoot för min modellportfolio
5. Fotoshoot med en galet duktig fotografvän of mine ^^


Nix, det gör jag faktiskt inte!!! ;P Jag var medlem på en sån sida, men har lagt ner det.


Just nu får jag ingen behandling utöver medicinen... Anledningen är att min psykolog (som
jag trivdes otroligt bra med) slutade. Då valde jag att försöka klara mig själv, istället för att
"börja om" med en främmande psykolog. Ärligt talat, så hade jag kanske behövt mer hjälp,
men jag ska testa att klara mig själv fram till sommaren...

Även om det tidvis känns jättejobbigt, så måste man våga ta utmaningen, right??? ^^


Hetsätning. Jag känner ingen mättnad ännu, vilket gör att jag kan äta i princip hur mycket
som helst, utan att kroppen säger ifrån. Efteråt får jag istället en sån enorm ångest att jag
bara vill dö.....inte najs. Måste få in rutinen att äta regelbundet, men det är lättare sagt
än gjort. Uscha.

16 eller 17 - när jag började gå ner i vikt alltså.
(ursäkta stavfelet, missade att rätta till det när jag klistrade in frågan)


Det dröjde rätt länge tills jag fick "professionell" hjälp. När jag gick ner så mycket i vikt under
första året i gymnsiet var skolsyster efter mig hela tiden. Sjukt jobbigt. Jag gjorde väldigt klart
för henne att jag inte ville ha med henne att göra... Ursäkta mig, men många skolsystrar är
JÄVLIGT kassa -  that's a fact...

Tillslut började min mamma reagera på mina ändrade kostvanor å hastiga viktnedgång. Efter
många gräl och långa samtal fick hon med mig till vårdcentralen. Fick träffa både psykolog å
läkare, men jag gillade ingen av dem. Sen blev det en psykolog hos ungdomsmottagningen.
Fick tid till återbesök, men jag gick aldrig tillbaka...

Tillslut hamnade jag på Östra Sjukhusets Anorexi- och bulimimottagning. Det kändes verkligen
att de visste vad allt handlade om. Jag kände mig förstådd för första gången!!! Fick världens
bästa psykolog också. Det blev min räddning. Det var hon som övertalade mig att söka till dag-
vården, där jag spenderade 4 månader förra sommaren. Hade aldrig kommit såhär långt utan
den hjälpen. Jag saknar faktiskt tiden där ibland. Alla patienter var supergulliga och jag trivdes
med personalen.

Jag hoppas verkligen att ni med problem vågar ta emot hjälp. RIKTIG HJÄLP.


Det gjorde de inte. Jag tränade otroligt mycket, åt ingenting, vilket resulterade i att alla mina
muskler försvann. Min tränare märkte såklart detta, och hade ett "allvarligt samtal" med mig.
Jag var tvungen att sluta tävla, vilket var en av väckarklockorna för mig... Det var först då som
jag insåg att jag faktiskt var SJUK. Jag fick dra ner på träningen och slutade nästan helt.

Nu har jag börjat träna mer igen (4-5 dagar/veckan), och fått tillbaka både muskler och under-
hudsfett (jobbigt, men nödvändigt)...




Om man har förlorat allt hopp, så klarar man förmodligen inte av att ta sig ur skiten själv...
Under mina sjuka år ville jag ständigt ta livet av mig. Allvarligt talat, jag var verkligen på botten.
Jag började skada migsjälv, å kände att det inte fanns något att leva för. Då hade jag förlorat
allt hopp. Utan professionell hjälp (som jag skrivit om i ett tidigare svar) vettefan var jag hade
varit nu. Jag undrar vad som hade hänt... Tänk om jag hade tagit livet av mig?! o.O

Det som räddade mig var hjälpen från sjukhuset, samt medicin. Jag var väldigt emot att börja
ta antidepressiv medicin, men jag är glad för att jag gav med mig. Tar fortfarande medicin för
att klara av vardagen (vilket jag knappt gör)...

Jag fick också lugnande medicin för att stoppa migsjälv vid panikanfall. Jag slog sönder saker,
skadade migsjälv, skrek och slogs... Jag blev verkligen HULKEN!!! Det är ganska sällan som jag
behöver ta den medicinen numera, men jag har alltid några tabletter med mig...

Jag längtar tills den dagen då jag känner mig såpass frisk att jag kan börja minska på dosen
antidepressiv medicin, och tillslut klara mig helt utan. DÅ ÄR JAG FRI(SK)!!!



Hoppas att ni blev nöjda med svaren!!! ^^
Kram